så svårt att blogga, så svårt att orka, så svårt att ha tid, så svårt att ens skriva.

klicka för större bild, och förhoppningsvis större format..

Okej, jag ger upp mitt försök att lyckas skriva något vettigt inlägg........
Allt jag skriver är för personligt, allt jag skriver får mig att bryta ihop. Men jag vill heller inte ljuga och säga "idag var mitt liv som alltid - perfekt, och en dans på rosor" För faan heller att någons liv är så.
Men vi kan väll säga såhär - jag är livrädd för att börja skolan igen, och jag känner mig som en hemsk människa för att jag är livrädd för att börja skolan.
Jag vill hem till min Mósi, jag vill gräva in huvudet i hanns tjocka man och bara gråta - gärna i flera timmar. För om det är nått jag lärt mig är det att aldrig lita på människor - så jag gör som alltid, hatar dom. Och istället litar fullt ut på världens vackraste häst <3

hata mig inte för att jag kommer sakna dej

Klicka på bilden för att se den större, och lite bättre kvalité .. kan vi ju hoppas i alla fall :'3

Alla människor har två versioner av sig själv, det är vilken vi väljer att visa som visar vem vi egentligen är
Nu vet jag inte om det där verkligen låt logiskt i någon annan människas öron än i mina. Men i kan väll säga så här; Alla människor strävar efter att vara perfekt, att helt enkelt se ut som en barbie docka, bete sig som en prinsessa och gråta som en Hollywood stjärna. Nu är ju dock detta så omöjligt så att det inte finns, för ingen kan se ut som en barbie docka, en prinsessor är precis lika mänskliga som alla andra och Hollywood stjärnorna blir nog lika röd som du själv när du gråter..
Men, eftersom att detta inte går försöker vi göra upp en fejkad version av oss själva, och en som är helt enkelt oss själva. Och vilken du väljer att spela upp inför världen spelar ingen roll, utan det är just valet som gör dig till den du är..
Okej, den där överdrivet långa förklaringen var om möjligt ännu mer ologiskt än det innan..

så; fuck this and tell me what you think about the picture?

Vi alla vill leva ett perfekt liv, men ingenting är perfekt
Vi kommer alla att vakna, och vägra öppna ögonen. Vi kommer alla falla, om så bara en en gång - det kommer hända oss alla. Ingen är perfekt, vi alla gör misstag.
Vi alla sårar folk, lika ofta som vi själv blir sårade. Vi är människor, vi andas och är beroende av andra människor. Vi är som en flock djur - tillsammans kan ingen skada oss. Men ensamma kan ett enda fel ord skada.
Vi litar på folk, tror att de menar vad de lovar. Fastän vi alla vet att någon nån gång kommer berätta för någon.


Vi alla vet allt egentligen. Vi bara vägrar tro på det...

Antar att ikväll är en av de kvällar då jag inte borde skriva..
Men jag antar att jag inte orkar bry mig? För hur ofta har jag inte gjort det? Brytt mig - om allt och alla. Släppt alla mina egna problem, gömt de och försökt tagit hand om alla runt omkring mig. Det slår dock alltid tillbaka mot mig, varje steg mot att hjälpa någon gör det svårare för någon att känna mig.
Vill ni veta någonting korkat?
För någon månad sedan trodde jag att jag betydde något för folk.
But i was wrong .. </3

kom inte med nåe fucking "jag förstår dig", "du har en jobbig dag, imorgon blir allt bättre". För du känner inte mig. Oavsett vad du tror - du har ingen fucking jävla aning om vem jag är.
Jag blir skitglad när folk läser min blogg, kommenterar mina bilder etc.
Men en sak som jag inte tål är när folk ska få allting att se ut som att det är enkelt. Men vill ni veta en sak?
Livet är allt annat än enkelt

..just saying

a family is suposed to be there when you need them
to listen when you need to talk
to tell you that it's all going to be fine
not be the reasond that you're falling apart
not be the reasond that you don't belive it's going to be fine

Tror min familj failar ganska hårt. fast iof - det är väll egentligen mitt fel. För annars skulle jag väll åtminstånde kunna klara av att skriva det här utan att bryta ihop.
ja önskar jag bara kunde på någon jävla sätt få ut all min jävla ilska, sorg och alla fucking känslor som vägrar lämna mig ifred. men d måste ju allvarligt talat vara nåe fel?
för ingen annan in min familj är i närheten av att ens vara lik mig i sättet. medans de kan skratta åt att sitta o reta mig, pika mig o få mig att må skit gråter jag?
medans de tror att ja klarar av att ta det.. jag kan nte ta det
och de tror att ja har vänner som ja kan trösta mig hos, som ja kan luta mig mot.
but i don't

and ill never be able to tell you guys my feelings. cuz ull only see the tip of the iceberg..

Folk vill inte bo här för att det är kallt, medans andra inte vill bo är för att de gått på lögnen och varit annorlunda..

why didn't you tell me it was only a lie?

---

för folk som ska använda detta emot mig, använda detta för att snacka skit om mig, eller få mit liv nästan gå sönder. Gör mig en tjänst - dra åt helvete.

uggly pic, på söt syrra som tror att det finns fåglar i objektivet ...

jag är inte allt för stark - jag är nog motsatsen
men jag försöker, jag försöker verkligen att inte falla ned i fällan igen. jag försöker verkligen att stanna där jag varit ett tag nu, jag kämpade mig dit. jag vill verkligen inte förlora det igen, jag vet inte hur många gånger jag lyckas komma dit.
jag har börjat igen, tomheten fångar mig, ångesten kommer tillbaka, jag kan åter igen bryta ihop "utan anledning", jag älskar mig familj så jäkla mycket att jag hatar de, jag är tråkig, jag vill ut och glömma allt igen, mitt hjärta ser på någon som mer än vän medans min hjärna säger att jag är dum i huvudet.
som grädde på moset är min klippa sjuk, vad fasen gör jag om hon faller ?

</3

---

och för er gamar - bloggen kommer i sista hand. jag kommer före, så ni kan väll göra mig en känst och hålla klaffen istället för att klaga på mig. jag behöver inte det nu ............

Vad är det som händer med mig ?
All min motivation försvinner, allting är bara bortblåst. Oron för att Elin snart är borta och att skolan (helvetet) börjar snart igen för mig så .. förvirrad. Hela jag är som ett närvvrak, kanske lite som en överbeskyddande människa.
Hur som hellst så går allt bara nedåt nu, jag har helt enkelt bestämt mig för att det inte blir bättre. Det är nämligen det mest logiska, för allt kommer bara bli värre när skolan börjar och Elin åker. Det känns som att jag inte längre vet vem jag är, jag tappar bort mig själv i all denna galenskap ..

ni kommer slippa mina tankat när skolan börjar, ny lösenordskyddad blogg är skapad för tankar ..

Jag är människa, svensk
Och jag vet inte vem jag är, eller varför jag ens finns till. För jag är inte stark nog att leva ett liv som detta, ännu ett bevis på att gud inte finns. För isåfall hade inte jag fått detta liv, inte dessa tankar och ingenting av detta.
Känner mig så omotoverat till livet just nu, alla mina bilder känns som att de är de fulaste som någonsin fotats..

Och jag borde sluta tvinga er lyssna på mitt helvete till liv ...

---

btw. är hemma, men vet inte hur mycket jag orkar sitta vid datorn. Skäms rejält över att jag låtit mig själv gå upp i vikt, så mindre data tid + att Elin lämnar landet om några dagar .. ;/

Varför kan inte det där vara jag ??
Varför måste just jag vara den jag är? Varför kan jag inte få vara någon annan? Någon som kan leva normalt, och inte blir hemsökt av en massa tankar.
Varför ska jag vara den som står och tänker istället för att prata, och därför nästan tappat talförmågan. Varför kan jag inte få le av lycka, varflr tvingas jag alltid ljuga?

Varför kan jag inte få bli normal ?